Stormanövern 1924, del III

Beväringar som Gustav Wasa

......................

Manövern ur sockenbornas tämligen respektlösa synvinkel skildras här i utdrag ur brev från makarna Maria och P.A. Rosenius till dottern Ruth, som hade lärartjänst i Hårsbäcks skola i Västerlövsta. Sammanställda av Arne Abramsson, f.d. ordförande i Västerfärnebo Hembygdsförening. 

......................

...fortsättning

Första skottet i kriget avlossades mellan Olssons och Gångars. Ett par beväringar blev tillfångatagna och hamnade i Gångars, där Alfred bäddade ned dem i ett sädeslass, och så for han med dem genom fiendehären till deras egna.

Alfred gömde två tillfångatagna beväringar i hölasset och for med dem genom fiendens linjer till Hedbo.

Mötte Alfred just som han kom tillbaka från Hedbo efter att ha lämnat fångarna, då han högt och ivrigt sporde:

- Vad hette den som skjutsade Gustav Wasa i halmlasset? Ja, nu har jag varit Nils Elfsson, utropade han och berättade händelsen, denna lördagkväll.

Natten till måndagen låg 30 man i skolans avklädningsrum samt 2 underofficerare i slöjdsalen. Här utanför var planen fylld med vagnar och hästar. Men det var intet mot i natt som var. Vagnarna var så tätt ordnade som de kunde stå. Ute i Åsen har de haft lägereld och tält, kokvagnar m m. Jag kan ej räkna upp allt. 4 officerare i min skolsal och underofficerare i slöjdsalen.

I kväll kom en skickad från 5:e arméfördelningens stab och begärde att få sätta in telefon i skolan. Kunde ej neka till detta. De inledde genast kontakt och har hållit på hela natten. Skolan är inställd idag. Ännu klockan 10 är gården full av folk, vagnar och hästar. De har en särskild samlingspunkt här och militär av alla grader från beväring till general finnes. Dessutom en sjukvagn som ska transporteras till Krylbo.

Trenne telefoner har de. Alldeles nu kretsade en maskin runt omkring skolgården och kastade ned en depesch till arméfördelningens stab, som är samlad omkring gamla brunnen. En officer sade, att maskinen var knappt 50 meter ovanför marken. Det surrade jämt som ett tröskverk.

I går for kungen om här 2-3 gånger, ena gången stod bilen en god stund. Det var på middagsrasten och bilen stod utanför vår bostad. Skolbarnen ställde upp inne på skolgården och fröken Melin och jag framför dem. Kungen körde sakta förbi, vi hälsade och han gjorde honnör, senare för kronprinsen och de övriga. Vi är i en riktig brännpunkt.

Hos Nyströms, d v s Robert Myrbergs, höll kungen lunch igår, var där visst 2 timmar.

Vägen upp till Gammelbo har befarits av ett otal hästar, vagnar och människor. Idag lär de skola bygga 1 km ny väg i skogen. Igår kom ur skogen snart sagt ändlöst långa truppmassor och på aftonen dånade kanonerna från Salbohed, varest folk fanns överallt, när jag i 5-tiden for förbi.

.......

fortsättning följer ...

Stormanövern 1924, del II

Gudstjänsten

.....................
Manövern ur sockenbornas tämligen respektlösa synvinkel skildras här i utdrag ur brev från makarna Maria och P.A. Rosenius till dottern Ruth, som hade lärartjänst i Hårsbäcks skola i Västerlövsta. Sammanställda av Arne Abramsson, f.d. ordförande i Västerfärnebo Hembygdsförening. 

......................

...fortsättning

Prosten Westholm hade sagt mig, att om kungen och kronprinsen ville fråga något om kyrkan, så får du Rosenius svara dem.

Gustaf V och prosten med följe.

Jag satte mig på bakersta bänken i koret, mitt emot de kungliga med en förnämliga uppvaktningen av statsrådet Wohlin, landshövdingen Murray, general Tingsten och konsul Johnson. 

De sjöng med kraft och syntes följa med av intresse och de satt på stolar från Stävre, ävenså mattan därifrån.

När gudstjänsten var slut kom kungen och kronprinsen och gjorde åtskilliga förfrågningar. De intresserade sig för altartavlan. De frågade om den var från 30-åriga kriget. Jag sade då, att den kom hit före 1520 och är skänkt av biskop Svinhufvud, en gång biskop i Västerås stift.

Så såg de på silvret i sakristian, likaså skrudarna. Jag och Svanfeldt letade på lådan med dukarna. Westholm beskrev dem. Kronprinsen och jag hjälpte få upp den under det att prosten berättade om innehållet. Kronprinsen sa, att de borde skickas till Licium för restaurering. Så fick de se prosten Prytz´ batong och något berättades om honom själv. General Tingsten var särskilt intresserad av Prytz som officer i kriget.

Kommunalnämndsordföranden och kommunfullmäktigeordföranden tillkallades och kronprinsen frågade dem om socknens storlek, folkmängd, näringar, skörd, bärgning m m. Slutligen skrev de kungliga sina namn i Carl XII:s bibel.

Prostens predikan räckte i 10-11 minuter, högtidligt och innehållsrikt. Kyrkoherde Boethius och Holmer förrättade altartjänsten.

Kyrktorget var fullt av bilar

Kyrkan var packad av folk och lika många utanför. Man nämnde 4 000 och väl hälften från andra orter. Och så militär av alla möjliga slag på kyrktorget och vägarna. Kyrktorget var avspärrat för de kungliga bilarna. Ridande skånska dragoner hade göra att hålla folket borta. Ett oupphörligt surrande och tutande av bilar, omnibussar och militära fordon av alla de slag. En aldrig sinande ström av människor och i luften kretsade oupphörligt flygmaskiner tvärsöver och runt omkring. Det var som ett tivoli.

Bilar i parad vid Gustaf V och kronprins Gustaf Adolfs besök i Västerfärnebo.

Hemma vid Salbohed var det nästan lika mycket folk av båda slag som vid kyrkan. Här uppe i backen hade en arméfördelning slagit till med sin stab. Rätt vad det var kom kapten Dahlström och frågade, om de kunde få låna skolan till staben att äta middag i. Kokvagnen var nere vid tvättstugan och han sa att vi skulle få gå dit och se på. Vi gjorde i ordning i avklädningsrummet och satte ut syborden, men så försvann alla bort. Order kommer och order går.

.......

fortsättning följer ...

Stormanövern 1924, del I

Det surrar jämt som ett tröskverk

Denna text är ett utdrag sammanställt av Arne Abramsson, f.d. ordförande i Västerfärnebo Hembygdsförening. Tidningsurklippet finns bevarat i Evert Larssons samling på Svartådalens Bygdecenter. Dock finns inget datum noterat.

Så här skriver Arne Abramsson:

Året 1924 lever alltjämt i minnet hos äldre Västerfärnebobor som året för den stora höstmanövern, som vände upp och ner på salabygden och i synnerhet Västerfärnebo med det gamla exercisfältet Salbohed inom sina gränser.

I manövern deltog förutom flera arméfördelningar även artilleri och ingenjörstrupper. Flygvapnet fick sitt elddop. Militären inkvarterades i hem och skolhus.

Kronprins Gustaf Adolf

De kungliga, Gustav V och kronprins Gustaf Adolf, deltog fältmässigt, ävenså landshövdingen Walter Murray, försvarsministern Wohlin, generalkonsul Axel Ax:son Johnson samt en rad generaler, bland dem general Tingsten, far till den sedemera kände professorn och tidningsmannen Herbert Tingsten.

Manövern ur sockenbornas tämligen respektlösa synvinkel skildras här i utdrag ur brev från makarna Maria och P.A. Rosenius till dottern Ruth, som hade lärartjänst i Hårsbäcks skola i Västerlövsta.

..........

KÄRA RUTH! Skolbarnen har nu ämnen till sina uppsatser, må du tro.

Flickan Hedberg skrev:
- En beväring skulle tvätta kött, och han lade det på backen vid brunnen och krafsade på det med fingrarna, vilka säkert inte var tvättade sedan manövern började.

Pojkar från Salbo beskrev hur de fått rida på hästarna:
- Först i trav, sedan föll de in i galopp. Lille Kurt Lundekvist var stor på sig, för han nådde till stigbyglarna.

Några officerare hade i Stockholms-tidningar beskrivit dagen i Västerfärnebo kyrka så här:

- Där var det putsat och fint, t o m kyrkänglarna hade blivit nytvättade. Torntrappan skurad till halva sin längd, längre går inte kungen, sa kyrkvaktmästaren.

Mina Alén hade hört att en visa hade blivit författad av något ljushuvud. Den skulle ha varit synnerligen spydig!

Som du kanske hört av tidningarna, så var det strid kring kyrkan. När de tågade därifrån hade fru Andersson (Irholm) med flera vinkat av dem. Då hade de ropat:

- Adjö, vackra Ebba!

När kronprinsessan hade visat sig på krigsskådeplatsen var hon klädd i brun dräkt. Då sade en spefågel:

- Louise har inte fått några nya kläder sedan i våras, för då var hon med i Uppsala i samma dräkt, det såg jag. Och hon hade inte ens skaffat sig nya strumpor.

På tisdag e m och kvällen marscherade skarorna bort. Vi drog en lättnadens suck och sa att det var härligt bra att allt var förbi. Om bara nu med bedrövelsen av katten varit förbi, för den är ju bortsprungen! Katten kom ju tillbaka, visserligen, långsam och skräckslagen. Så hade inte ens kriget berövat oss vår katt!

........
fortsättning följer ...